Nu har vi alltså haft två helger av intensiva 3 timmars föreställningar och nu är alltså Bronze star över.

Känns både bra och melankoliskt. Bra för att jag nu äntligen har lite fritid och kan leva normalt igen, men melankoliskt eftersom det verkligen varit en once in a lifetime experience. 

Dock får vi nu hålla tummarna för att vi tar oss in i KCACTF (Kennedy Center American Collage Theatre Festival).

Hade dommare från denna tävling och tittade i helgen.

Blev otroligt glad då de hade mycket bra att säga om de scener som jag korreograferat och även om mitt skådespel. Tydligen blinkade jag aldrig under min scen som väldigt creepy Hippi i Carls fantasi, där jag återspeglar den "lilla djävulen på axeln" och anklagar och hånar honom för traumatiska upplevelser i det förflutna.

Så nu återstår det bara att se.